Självömkan

Är mycket underskattat. Det är fö något jag har tonvis av just nu. Förutom att älta i varför han inte ringer så går jag i söka-jobb-tankar.
Som en vis kvinna sa till mig häromdagen. Tycker du verkligen ditt jobb är kul? Jag har i alla lägen tidigare svarat JAAAA, det är mitt drömjobb, men denna ggn tvekade jag. Är TV verkligen så kul? Vad är det att jaga fem minuter i rutan varje dag eg?
Så summan av detta är att jag misslyckats fatalt i att försöka skapa en relation samt kommmit till insikt att mina senaste fem år varit bortkastade.
Jag tror jag tar en chokladbit till...
P.S Jag fick aldrig heller sova riktigt igår...

För ett dygn sen...

steg jag upp, nyvaken. Nu sitter jag fortfarande vaken, har tagit dygnet - lite drygt. Kanske kan smita tidigare idag.

Levande

Klockan har precis passerat halv åtta. Jag är framme, har kört första sändningen och tro det eller ej, men jag lever.
Jag vill tacka P4 för deras cliffhangertävling och kassa låtval som höll mig vaken. Jag sjöng och gissade hobbys hela vägen.
Snart, om ca tre timmar, får jag sova.

Trafikfara

Jag ska köra bil hela natten, och då menar jag hela natten. Från sen kväll, när jag slutar ca 22.30 och till jag är framme.
Var går resan?
Från Karlstad till Stockholm.
Håll tummarna, jag har hört rykten om vägpirater.

Singelsyndromet

I min mening vill ALLA människor, inkl de som säger att de inte vill, hitta någon. Försvaret till att vara singel är oftast att det är så himla skönt att vara själv, att man kan göra vad man vill, inte känna sig tvingad eller förpliktigad till att vara någon till lags.
Inte någon vill väl vara själv hela tiden, charmen med att ha någon är ju att också ha valfriheten, att umgås när man känner för det och att vara med sina vänner när det känns bättre. Att höra av sig till en annan ska väl vara kul, ett obefogat sms ska väl aldrig kännas som ett tvång.
Jag blir frustrearad av alla singelhysteriker. I längden är inte ensam starkast, bara ensam.